Episod IV (rad 59–88)

Detta har hänt:

Nu ringer pastor Filip Fager på – en ny, ung pastor i församlingen – hos gamla fröken Esther Bjarnebjär, i ärlighetens namn lätt darrig inför sitt möte med en kyrkans veteran som redan överlevt ett dussintal av pastor Fagers företrädare, en dam vars skumma ögon, vita hår och lösgom bara tjänar till att dölja nypor och en vilja utav järn, syjuntans obestridda ledare sen nittonhundrasextiofyra. Ve den som, pastor eller ej, sig dristar att sätta sig upp mot Esther Bjarnebjär!

Många är de som hon fått pli uppå och återfört till ordningen. Ta bara den nye ungdomspastorn då, för fem och tretti år sen, de’ va’ e’ som mente Jesus försöckte få te stånn ett slags ”revolution” – å konfirmander’a, di sku’ gå barfota te nattvarn, tôck han, i ”solidaritet me’ tredje väla”. Men detta ofog satte Esther p för. De’ va’ nog gôtt å väl, sa hon, för Jesus å hanses lärjungar å gå ikring me’ bare fötter uti Palestina på Jesu ti’, när vädre’ var så varmt. De’ ä’ e’ annan sak e’ kall, svensk pingsthelg. Å smutsi’t blir de’. Hade kanske pastorn tänkt sej å tvätte deras fötter själv, som Jesus gjole? För i tredje väla har di nog mere nôtta å kollekten! Så sade Esther Bjarnebjär och det blev sedan ingenting av dessa planer. (Dessutom hade han en hemsk frisyr, men de’ blev fôlk å honom me’ te slut.)

Och några år därefter var det en nybliven pastor – den, han tôckte vi behövde ”våla kôrkans varumärke” å ”nischa oss emot e’ utvald målgrupp”. Han sa att de’ va’ vikti’t ”attrahera en kapitalstark grupp” som kunne bidra te olika projekt, å samle pengar te biblar te kineser te exempel. Men när de skulle börja spela in och visa gudstjänst på lokal-tv, å bare di fick syns i ruta’ som di tänkte kunne locka ”avsedd målgrupp”, då fick den pastorn veta att han levde, och Esther Bjarnebjär sa till på skarpen: Så fin ä’ ingen att man inte kan dela kollekthåv ’hop me’ fôlk som går i reaklä’r. Ja, Esther hotade att ställa sig i sina sämsta paltor och sjunga falskt i kyrkokören annars. Så pastorn kom förstås på andra tankar och blev till sist en bra karl även han. (Fast hans frisyr va’ inte bätter, den.)

En annan pastor blev hon aldrig klok på.
Han gjorde mycket som var gott och bra
– en insamling till barnhem i Rumänien
och hjälp till folk som flytt från land och hem –
men lyssna’ inte på va’ själv han sa’,
för jämt så talte han om ”välegrunna”,
men sa’ ibland den var nå’t alla dela’,
ibland nå’t som en fick ”förhandla om”
me’ fôlk av annan åsikt än ’en själv.
De’ gällde visst å starta e’ ”process”
där ’en gemensamt ”reflektera” över
”va’ välegrunna kunne va’ för oss”,
å ingen hade rätt å ingen fel.
Se, det var inte Esthers melodi!
Hon sade helst sin mening klart och tydligt,
för allan del beredd att ändra åsikt,
men bara utifall hon hade fel
och någon annan rätt (en möjlighet som
i och för sig rätt sällan blivit verklig …).
Men varför nå’nsin ändra mening, om
’en aldrig kan ha fel i vicket fall?
Det var dock svårt för Esther säga något
utan att verka inbilskt självtillräcklig,
så till sin häpnad och förtrytelse
stod hon nu där försvarslös, mållös och,
för första gången inför tidens anda,
svarslös. (I svaga stunder var hon rädd
hon rentav vant sig vid frisyrerna …
tills hon förstod att det som kärvade
var synen – inte hennes goda smak.)

(missa inte den spännande fortsättningen där historien tar vid igen efter denna persontecknande utvikning i modeideologier!)