Detta har hänt:
Nu ringer pastor Filip Fager på – en ny, ung pastor i församlingen – hos gamla fröken Esther Bjarnebjär, i ärlighetens namn lätt darrig inför sitt möte med en kyrkans veteran som redan överlevt ett dussintal av pastor Fagers företrädare, en dam vars skumma ögon, vita hår och lösgom bara tjänar till att dölja nypor och en vilja utav järn, syjuntans obestridda ledare sen nittonhundrasextiofyra. Ve den som, pastor eller ej, sig dristar att sätta sig upp mot Esther Bjarnebjär!
Många är de som hon fått pli uppå och återfört till ordningen. Ta bara den nye ungdomspastorn då, för fem och tretti år sen, de’ va’ e’ som mente Jesus försöckte få te stånn ett slags ”revolution” – å konfirmander’a, di sku’ gå barfota te nattvarn, tôck han, i ”solidaritet me’ tredje väla”. Men detta ofog satte Esther p för. De’ va’ nog gôtt å väl, sa hon, för Jesus å hanses lärjungar å gå ikring me’ bare fötter uti Palestina på Jesu ti’, när vädre’ var så varmt. De’ ä’ e’ annan sak e’ kall, svensk pingsthelg. Å smutsi’t blir de’. Hade kanske pastorn tänkt sej å tvätte deras fötter själv, som Jesus gjole? För i tredje väla har di nog mere nôtta å kollekten! Så sade Esther Bjarnebjär och det blev sedan ingenting av dessa planer. (Dessutom hade han en hemsk frisyr, men de’ blev fôlk å honom me’ te slut.)
Och några år därefter var det en nybliven pastor – den, han tôckte vi behövde ”våla kôrkans varumärke” å ”nischa oss emot e’ utvald målgrupp”. Han sa att de’ va’ vikti’t ”attrahera en kapitalstark grupp” som kunne bidra te olika projekt, å samle pengar te biblar te kineser te exempel. Men när de skulle börja spela in och visa gudstjänst på lokal-tv, å bare di fick syns i ruta’ som di tänkte kunne locka ”avsedd målgrupp”, då fick den pastorn veta att han levde, och Esther Bjarnebjär sa till på skarpen: Så fin ä’ ingen att man inte kan dela kollekthåv ’hop me’ fôlk som går i reaklä’r. Ja, Esther hotade att ställa sig i sina sämsta paltor och sjunga falskt i kyrkokören annars. Så pastorn kom förstås på andra tankar och blev till sist en bra karl även han. (Fast hans frisyr va’ inte bätter, den.)
En annan pastor blev hon aldrig klok på.
Han gjorde mycket som var gott och bra
– en insamling till barnhem i Rumänien
och hjälp till folk som flytt från land och hem –
men lyssna’ inte på va’ själv han sa’,
för jämt så talte han om ”välegrunna”,
men sa’ ibland den var nå’t alla dela’,
ibland nå’t som en fick ”förhandla om”
me’ fôlk av annan åsikt än ’en själv.
De’ gällde visst å starta e’ ”process”
där ’en gemensamt ”reflektera” över
”va’ välegrunna kunne va’ för oss”,
å ingen hade rätt å ingen fel.
Se, det var inte Esthers melodi!
Hon sade helst sin mening klart och tydligt,
för allan del beredd att ändra åsikt,
men bara utifall hon hade fel
och någon annan rätt (en möjlighet som
i och för sig rätt sällan blivit verklig …).
Men varför nå’nsin ändra mening, om
’en aldrig kan ha fel i vicket fall?
Det var dock svårt för Esther säga något
utan att verka inbilskt självtillräcklig,
så till sin häpnad och förtrytelse
stod hon nu där försvarslös, mållös och,
för första gången inför tidens anda,
svarslös. (I svaga stunder var hon rädd
hon rentav vant sig vid frisyrerna …
tills hon förstod att det som kärvade
var synen – inte hennes goda smak.)
(missa inte den spännande fortsättningen där historien tar vid igen efter denna persontecknande utvikning i modeideologier!)
tisdag 26 maj 2009
söndag 24 maj 2009
Episod III (rad 37–58)
Detta har hänt:
Nu ringer pastor Filip Fager på – en ny, ung pastor i församlingen – hos gamla fröken Esther Bjarnebjär, i ärlighetens namn lätt darrig inför sitt möte med en kyrkans veteran som redan överlevt ett dussintal av pastor Fagers företrädare, en dam vars skumma ögon, vita hår och lösgom bara tjänar till att dölja nypor och en vilja utav järn, syjuntans obestridda ledare sen nittonhundrasextiofyra. Ve den som, pastor eller ej, sig dristar att sätta sig upp mot Esther Bjarnebjär!
Många är de som hon fått pli uppå och återfört till ordningen. Ta bara den nye ungdomspastorn då, för fem och tretti år sen, de’ va’ e’ som mente Jesus försöckte få te stånn ett slags ”revolution” – å konfirmander’a, di sku’ gå barfota te nattvarn, tôck han, i ”solidaritet me’ tredje väla”. Men detta ofog satte Esther p för. De’ va’ nog gôtt å väl, sa hon, för Jesus å hanses lärjungar å gå ikring me’ bare fötter uti Palestina på Jesu ti’, när vädre’ var så varmt. De’ ä’ e’ annan sak e’ kall, svensk pingsthelg. Å smutsi’t blir de’. Hade kanske pastorn tänkt sej å tvätte deras fötter själv, som Jesus gjole? För i tredje väla har di nog mere nôtta å kollekten! Så sade Esther Bjarnebjär och det blev sedan ingenting av dessa planer. (Dessutom hade han en hemsk frisyr, men de’ blev fôlk å honom me’ te slut.)
Och några år därefter var det en
nybliven pastor – den, han tôckte vi
behövde ”våla kôrkans varumärke”
å ”nischa oss emot e’ utvald målgrupp”.
Han sa att de’ va’ vikti’t ”attrahera
en kapitalstark grupp” som kunne bidra
te olika projekt, å samle pengar
te biblar te kineser te exempel.
Men när de skulle börja spela in
och visa gudstjänst på lokal-tv,
å bare di fick syns i ruta’ som
di tänkte kunne locka ”avsedd målgrupp”,
då fick den pastorn veta att han levde,
och Esther Bjarnebjär sa till på skarpen:
Så fin ä’ ingen att man inte kan
dela kollekthåv ’hop me’ fôlk som går
i reaklä’r. Ja, Esther hotade
att ställa sig i sina sämsta paltor
och sjunga falskt i kyrkokören annars.
Så pastorn kom förstås på andra tankar
och blev till sist en bra karl även han.
(Fast hans frisyr va’ inte bätter, den.)
(Missa inte nästa episod: Esthers värdegrundsreflexer!)
Nu ringer pastor Filip Fager på – en ny, ung pastor i församlingen – hos gamla fröken Esther Bjarnebjär, i ärlighetens namn lätt darrig inför sitt möte med en kyrkans veteran som redan överlevt ett dussintal av pastor Fagers företrädare, en dam vars skumma ögon, vita hår och lösgom bara tjänar till att dölja nypor och en vilja utav järn, syjuntans obestridda ledare sen nittonhundrasextiofyra. Ve den som, pastor eller ej, sig dristar att sätta sig upp mot Esther Bjarnebjär!
Många är de som hon fått pli uppå och återfört till ordningen. Ta bara den nye ungdomspastorn då, för fem och tretti år sen, de’ va’ e’ som mente Jesus försöckte få te stånn ett slags ”revolution” – å konfirmander’a, di sku’ gå barfota te nattvarn, tôck han, i ”solidaritet me’ tredje väla”. Men detta ofog satte Esther p för. De’ va’ nog gôtt å väl, sa hon, för Jesus å hanses lärjungar å gå ikring me’ bare fötter uti Palestina på Jesu ti’, när vädre’ var så varmt. De’ ä’ e’ annan sak e’ kall, svensk pingsthelg. Å smutsi’t blir de’. Hade kanske pastorn tänkt sej å tvätte deras fötter själv, som Jesus gjole? För i tredje väla har di nog mere nôtta å kollekten! Så sade Esther Bjarnebjär och det blev sedan ingenting av dessa planer. (Dessutom hade han en hemsk frisyr, men de’ blev fôlk å honom me’ te slut.)
Och några år därefter var det en
nybliven pastor – den, han tôckte vi
behövde ”våla kôrkans varumärke”
å ”nischa oss emot e’ utvald målgrupp”.
Han sa att de’ va’ vikti’t ”attrahera
en kapitalstark grupp” som kunne bidra
te olika projekt, å samle pengar
te biblar te kineser te exempel.
Men när de skulle börja spela in
och visa gudstjänst på lokal-tv,
å bare di fick syns i ruta’ som
di tänkte kunne locka ”avsedd målgrupp”,
då fick den pastorn veta att han levde,
och Esther Bjarnebjär sa till på skarpen:
Så fin ä’ ingen att man inte kan
dela kollekthåv ’hop me’ fôlk som går
i reaklä’r. Ja, Esther hotade
att ställa sig i sina sämsta paltor
och sjunga falskt i kyrkokören annars.
Så pastorn kom förstås på andra tankar
och blev till sist en bra karl även han.
(Fast hans frisyr va’ inte bätter, den.)
(Missa inte nästa episod: Esthers värdegrundsreflexer!)
fredag 22 maj 2009
Episod II: Esther 1974 (rad 15–36)
Detta har hänt:
Nu ringer pastor Filip Fager på – en ny, ung pastor i församlingen – hos gamla fröken Esther Bjarnebjär, i ärlighetens namn lätt darrig inför sitt möte med en kyrkans veteran som redan överlevt ett dussintal av pastor Fagers företrädare, en dam vars skumma ögon, vita hår och lösgom bara tjänar till att dölja nypor och en vilja utav järn, syjuntans obestridda ledare sen nittonhundrasextiofyra. Ve den som, pastor eller ej, sig dristar att sätta sig upp mot Esther Bjarnebjär!
Många är de som hon fått pli uppå
och återfört till ordningen. Ta bara
den nye ungdomspastorn då, för fem
och tretti år sen, de’ va’ e’ som mente
Jesus försöckte få te stånn ett slags
”revolution” – å konfirmander’a,
di sku’ gå barfota te nattvarn, tôck han,
i ”solidaritet me’ tredje väla”.
Men detta ofog satte Esther p för.
De’ va’ nog gôtt å väl, sa hon, för Jesus
å hanses lärjungar å gå ikring
me’ bare fötter uti Palestina
på Jesu ti’, när vädre’ var så varmt.
De’ ä’ e’ annan sak e’ kall, svensk pingsthelg.
Å smutsi’t blir de’. Hade kanske pastorn
tänkt sej å tvätte deras fötter själv,
som Jesus gjole? För i tredje väla
har di nog mere nôtta å kollekten!
Så sade Esther Bjarnebjär och det
blev sedan ingenting av dessa planer.
(Dessutom hade han en hemsk frisyr,
men de’ blev fôlk å honom me’ te slut.)
(Missa inte nästa avsnitt: Esther på 80-talet!)
Nu ringer pastor Filip Fager på – en ny, ung pastor i församlingen – hos gamla fröken Esther Bjarnebjär, i ärlighetens namn lätt darrig inför sitt möte med en kyrkans veteran som redan överlevt ett dussintal av pastor Fagers företrädare, en dam vars skumma ögon, vita hår och lösgom bara tjänar till att dölja nypor och en vilja utav järn, syjuntans obestridda ledare sen nittonhundrasextiofyra. Ve den som, pastor eller ej, sig dristar att sätta sig upp mot Esther Bjarnebjär!
Många är de som hon fått pli uppå
och återfört till ordningen. Ta bara
den nye ungdomspastorn då, för fem
och tretti år sen, de’ va’ e’ som mente
Jesus försöckte få te stånn ett slags
”revolution” – å konfirmander’a,
di sku’ gå barfota te nattvarn, tôck han,
i ”solidaritet me’ tredje väla”.
Men detta ofog satte Esther p för.
De’ va’ nog gôtt å väl, sa hon, för Jesus
å hanses lärjungar å gå ikring
me’ bare fötter uti Palestina
på Jesu ti’, när vädre’ var så varmt.
De’ ä’ e’ annan sak e’ kall, svensk pingsthelg.
Å smutsi’t blir de’. Hade kanske pastorn
tänkt sej å tvätte deras fötter själv,
som Jesus gjole? För i tredje väla
har di nog mere nôtta å kollekten!
Så sade Esther Bjarnebjär och det
blev sedan ingenting av dessa planer.
(Dessutom hade han en hemsk frisyr,
men de’ blev fôlk å honom me’ te slut.)
(Missa inte nästa avsnitt: Esther på 80-talet!)
torsdag 21 maj 2009
Det fasansfulla öde som drabbade Filip Fager hos Esther Bjarnebjär! (rad 1–14)
[Kanske krävs det inte en hel och färdig dikt om dagen? Nej, det gör det inte (bestämmer jag nu).
I dag nöjer jag mig därför med blotta men icke desto mindre gastkramande och lovande inledningen till en lång, episk dikt om det dramatiska mötet mellan två vinddrivna (andedrivna?) existenser kastade mellan hopp och förtvivlan på livsens stormiga hav – en skål jordnötter kommer också att spela en roll.]
***
Nu ringer pastor Filip Fager på
– en ny, ung pastor i församlingen –
hos gamla fröken Esther Bjarnebjär,
i ärlighetens namn lätt darrig inför
sitt möte med en kyrkans veteran
som redan överlevt ett dussintal
av pastor Fagers företrädare,
en dam vars skumma ögon, vita hår
och lösgom bara tjänar till att dölja
nypor och en vilja utav järn,
syjuntans obestridda ledare
sen nittonhundrasextiofyra. Ve den
som, pastor eller ej, sig dristar att
sätta sig upp mot Esther Bjarnebjär!
(fortsättning följer …)
I dag nöjer jag mig därför med blotta men icke desto mindre gastkramande och lovande inledningen till en lång, episk dikt om det dramatiska mötet mellan två vinddrivna (andedrivna?) existenser kastade mellan hopp och förtvivlan på livsens stormiga hav – en skål jordnötter kommer också att spela en roll.]
***
Nu ringer pastor Filip Fager på
– en ny, ung pastor i församlingen –
hos gamla fröken Esther Bjarnebjär,
i ärlighetens namn lätt darrig inför
sitt möte med en kyrkans veteran
som redan överlevt ett dussintal
av pastor Fagers företrädare,
en dam vars skumma ögon, vita hår
och lösgom bara tjänar till att dölja
nypor och en vilja utav järn,
syjuntans obestridda ledare
sen nittonhundrasextiofyra. Ve den
som, pastor eller ej, sig dristar att
sätta sig upp mot Esther Bjarnebjär!
(fortsättning följer …)
onsdag 20 maj 2009
Macho Man Begins
Vem fan kan segla utan vind? och vem
i helvete kan ro förutan åror?
Jag seglar inte över huvud taget;
det vete satan om jag ens kan ro!
Men inte tusan lipar jag för att
jag slipper se nån jävla brud igen!
i helvete kan ro förutan åror?
Jag seglar inte över huvud taget;
det vete satan om jag ens kan ro!
Men inte tusan lipar jag för att
jag slipper se nån jävla brud igen!
Blankvers
Idag står blankvers på menyn:
jambisk orimmad vers, med fem höjningar i versen och valfri avslutande extra sänkning (hyperkatalexis), utan strofer.
Egentligen väl mer lämpad för episk eller dramatisk vers, sägs det.
Vi får väl se ...
För resten, här liksom i all jambisk vers (inklusive sonetter) är det tillåtet att ersätt den första jamben (ti-DAM) i versen med en troké (DAM-ti), så att det hela börjar med en korjamb (DAM-ti-ti-DAM) i stället för med en jambisk dipodi (ti-DAM-ti-DAM).
Så det så.
jambisk orimmad vers, med fem höjningar i versen och valfri avslutande extra sänkning (hyperkatalexis), utan strofer.
Egentligen väl mer lämpad för episk eller dramatisk vers, sägs det.
Vi får väl se ...
För resten, här liksom i all jambisk vers (inklusive sonetter) är det tillåtet att ersätt den första jamben (ti-DAM) i versen med en troké (DAM-ti), så att det hela börjar med en korjamb (DAM-ti-ti-DAM) i stället för med en jambisk dipodi (ti-DAM-ti-DAM).
Så det så.
tisdag 19 maj 2009
Till rimmen från Björkesons översättning av Baudelaires Höstsonett
Du kunde inte tro jag skulle klara
alla de svårigheter som jag fann
mig stå inför: nu vet du att jag kan;
men hur jag gör det vet du inte bara.
Ett sätt det är att bara vara stilla,
att tåligt genomlida alla plågor,
att se sitt liv gå upp i lågor,
men utan att för den skull grina illa.
Ett annat sätt har de som bågen spänner
och hellre hör en brusten sträng än känner
att det finns kvar i deras arsenal
ett enda vapen som ej brukats. – Jag
sitter i väntan på en brännhet dag
redan i skuggan obemärkt och sval.
alla de svårigheter som jag fann
mig stå inför: nu vet du att jag kan;
men hur jag gör det vet du inte bara.
Ett sätt det är att bara vara stilla,
att tåligt genomlida alla plågor,
att se sitt liv gå upp i lågor,
men utan att för den skull grina illa.
Ett annat sätt har de som bågen spänner
och hellre hör en brusten sträng än känner
att det finns kvar i deras arsenal
ett enda vapen som ej brukats. – Jag
sitter i väntan på en brännhet dag
redan i skuggan obemärkt och sval.
måndag 18 maj 2009
Körkortsprov
»Självklart får alla känna vad de känner,
tro vad de tror och tänka vad de tänker!
Tyck därför aldrig någonting som kränker,
eller nån annans tankar underkänner.
Ingen har fel; för vem är du som vet?
Det som är sant för dig är inte sant
för mig, men min tro lika relevant
och värdegrundad som din verklighet …
Dessutom vill vi se din nätprofil
och kräver intyg att du ej är pedofil!
Värdegrundsfrågor», säger hon och ler,
»är viktiga när man skall köra bil.
Förstår du? – Storebror behövs ej mer;
det räcker gott att alla andra ser.»
tro vad de tror och tänka vad de tänker!
Tyck därför aldrig någonting som kränker,
eller nån annans tankar underkänner.
Ingen har fel; för vem är du som vet?
Det som är sant för dig är inte sant
för mig, men min tro lika relevant
och värdegrundad som din verklighet …
Dessutom vill vi se din nätprofil
och kräver intyg att du ej är pedofil!
Värdegrundsfrågor», säger hon och ler,
»är viktiga när man skall köra bil.
Förstår du? – Storebror behövs ej mer;
det räcker gott att alla andra ser.»
söndag 17 maj 2009
Sonett till en halvmara
Etthundratiotusen trötta ben,
över en halv miljon små tår som svettas,
tusentals löpartröjor som skall tvättas,
sträckningar, skavsår, stukning och Ipren,
så mycket folk i vägen för varandra,
så litet plats att sätta foten på –
en mil är ingen mil, men det är två
och ena steget värre än det andra.
En flock i sken på flykt från någon fara,
så ter sig, ur ett högre perspektiv
som inte lämnar rum för något larv,
en dylik hundratusenfotad skara
i rörelse till synes för sitt liv,
i färd att löpa Götet runt ett varv.
över en halv miljon små tår som svettas,
tusentals löpartröjor som skall tvättas,
sträckningar, skavsår, stukning och Ipren,
så mycket folk i vägen för varandra,
så litet plats att sätta foten på –
en mil är ingen mil, men det är två
och ena steget värre än det andra.
En flock i sken på flykt från någon fara,
så ter sig, ur ett högre perspektiv
som inte lämnar rum för något larv,
en dylik hundratusenfotad skara
i rörelse till synes för sitt liv,
i färd att löpa Götet runt ett varv.
Grattis Noreg!
Ingen datortid på två dagar; det räknar jag som giltigt förfall.
En sonett är ett versmått om fjorton rimmade verser, i germansk version bestående av fem jamber vardera (och gärna hyperkatalektisk, d.v.s. med en extra sänkning på slutet).
Verserna är ordnade i fyra strofer, antingen två fyrradingar (kvatriner) och två treradingar (terziner) eller tre fyrradingar och en tvårading. Samtliga kvatriner har antingen chiastisk (ABBA) eller korsvis (ABAB) rimställning; terziner förenas genom åtminstone ett rim över strofgränsen.
En sonett är ett versmått om fjorton rimmade verser, i germansk version bestående av fem jamber vardera (och gärna hyperkatalektisk, d.v.s. med en extra sänkning på slutet).
Verserna är ordnade i fyra strofer, antingen två fyrradingar (kvatriner) och två treradingar (terziner) eller tre fyrradingar och en tvårading. Samtliga kvatriner har antingen chiastisk (ABBA) eller korsvis (ABAB) rimställning; terziner förenas genom åtminstone ett rim över strofgränsen.
torsdag 14 maj 2009
Från förr
En gång var den mjuk,
välstoppad och silkeslen.
Nu är den tufsig,
utan stoppning och hårlös,
i ett skåp bredvid filten.
välstoppad och silkeslen.
Nu är den tufsig,
utan stoppning och hårlös,
i ett skåp bredvid filten.
onsdag 13 maj 2009
Dörren bredvid
Ibland går jag dit.
Skall någon gå ut i dag,
när dörren öppnas?
Ibland gör du det faktiskt.
Emellanåt gör man det.
Skall någon gå ut i dag,
när dörren öppnas?
Ibland gör du det faktiskt.
Emellanåt gör man det.
tisdag 12 maj 2009
En dörr
Dit går jag inte!
Ingen går in i rummet,
fast dörren öppnas.
Du gör det inte heller.
Man gör inte gärna det.
Ingen går in i rummet,
fast dörren öppnas.
Du gör det inte heller.
Man gör inte gärna det.
Tanka
En ny dag, ett nytt versmått.
Återigen rör det sig om en västerländsk anpassning av klassisk japansk vers, den här gången tanka:
fem verser om fem, sju, fem, sju respektive sju stavelser.
Återigen rör det sig om en västerländsk anpassning av klassisk japansk vers, den här gången tanka:
fem verser om fem, sju, fem, sju respektive sju stavelser.
måndag 11 maj 2009
söndag 10 maj 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)