En gång var den mjuk,
välstoppad och silkeslen.
Nu är den tufsig,
utan stoppning och hårlös,
i ett skåp bredvid filten.
torsdag 14 maj 2009
onsdag 13 maj 2009
Dörren bredvid
Ibland går jag dit.
Skall någon gå ut i dag,
när dörren öppnas?
Ibland gör du det faktiskt.
Emellanåt gör man det.
Skall någon gå ut i dag,
när dörren öppnas?
Ibland gör du det faktiskt.
Emellanåt gör man det.
tisdag 12 maj 2009
En dörr
Dit går jag inte!
Ingen går in i rummet,
fast dörren öppnas.
Du gör det inte heller.
Man gör inte gärna det.
Ingen går in i rummet,
fast dörren öppnas.
Du gör det inte heller.
Man gör inte gärna det.
Tanka
En ny dag, ett nytt versmått.
Återigen rör det sig om en västerländsk anpassning av klassisk japansk vers, den här gången tanka:
fem verser om fem, sju, fem, sju respektive sju stavelser.
Återigen rör det sig om en västerländsk anpassning av klassisk japansk vers, den här gången tanka:
fem verser om fem, sju, fem, sju respektive sju stavelser.
måndag 11 maj 2009
söndag 10 maj 2009
Hej världen!
Inte en dag utan en rad, säger de.
(Vilka? Ja, redan någon gammal romare, vad jag hört – fast på latin då.)
En kort dikt om dagen skall jag alltså få till här, om och hur länge jag nu klarar det.
Tanken är att tvinga mig själv att strunta i kvaliteten, för att över huvud taget få ur mig något, i hopp om att något så småningom skall bli läsvärt: efter fem dagar skall jag ha fem dikter, efter sjutton veckor hundranitton stycken efter tjugotre månader sjuhundra; finns det fortfarande inte fem hyfsade bland dem, så kan det kanske vara dags att lägga av …
Jag skriver alltså helt och hållet för skrivbordslådan: att den råkar vara digital är i princip oväsentligt, men det tar i längden mindre plats därhemma.
Den första dikten blir i den form som gäller för haiku bland västerländska barbarer som mig: tre orimmade verser med fem, sju resp. fem stavelser och paus mellan två av verserna och som antyder en årstid och blandar in naturen på ett eller annat sätt. Inga överklivningar! En vers – en fras eller sats.
En kort dikt om dagen skall jag alltså få till här, om och hur länge jag nu klarar det.
Tanken är att tvinga mig själv att strunta i kvaliteten, för att över huvud taget få ur mig något, i hopp om att något så småningom skall bli läsvärt: efter fem dagar skall jag ha fem dikter, efter sjutton veckor hundranitton stycken efter tjugotre månader sjuhundra; finns det fortfarande inte fem hyfsade bland dem, så kan det kanske vara dags att lägga av …
Jag skriver alltså helt och hållet för skrivbordslådan: att den råkar vara digital är i princip oväsentligt, men det tar i längden mindre plats därhemma.
Den första dikten blir i den form som gäller för haiku bland västerländska barbarer som mig: tre orimmade verser med fem, sju resp. fem stavelser och paus mellan två av verserna och som antyder en årstid och blandar in naturen på ett eller annat sätt. Inga överklivningar! En vers – en fras eller sats.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)