Sonett till en halvmara

Etthundratiotusen trötta ben,
över en halv miljon små tår som svettas,
tusentals löpartröjor som skall tvättas,
sträckningar, skavsår, stukning och Ipren,

så mycket folk i vägen för varandra,
så litet plats att sätta foten på –
en mil är ingen mil, men det är två
och ena steget värre än det andra.

En flock i sken på flykt från någon fara,
så ter sig, ur ett högre perspektiv
som inte lämnar rum för något larv,

en dylik hundratusenfotad skara
i rörelse till synes för sitt liv,
i färd att löpa Götet runt ett varv.

Grattis Noreg!

Ingen datortid på två dagar; det räknar jag som giltigt förfall.

En sonett är ett versmått om fjorton rimmade verser, i germansk version bestående av fem jamber vardera (och gärna hyperkatalektisk, d.v.s. med en extra sänkning på slutet).

Verserna är ordnade i fyra strofer, antingen två fyrradingar (kvatriner) och två treradingar (terziner) eller tre fyrradingar och en tvårading. Samtliga kvatriner har antingen chiastisk (ABBA) eller korsvis (ABAB) rimställning; terziner förenas genom åtminstone ett rim över strofgränsen.

Från förr

En gång var den mjuk,
välstoppad och silkeslen.
Nu är den tufsig,
utan stoppning och hårlös,
i ett skåp bredvid filten.

Dörren bredvid

Ibland går jag dit.
Skall någon gå ut i dag,
när dörren öppnas?
Ibland gör du det faktiskt.
Emellanåt gör man det.

En dörr

Dit går jag inte!
Ingen går in i rummet,
fast dörren öppnas.
Du gör det inte heller.
Man gör inte gärna det.

Tanka

En ny dag, ett nytt versmått.

Återigen rör det sig om en västerländsk anpassning av klassisk japansk vers, den här gången tanka:
fem verser om fem, sju, fem, sju respektive sju stavelser.

Da capo!

Ofta vill inte
de sista löven falla,
applåder till trots.